Kina blev förra året det sjunde populäraste utvandringslandet. 1 787 personer valde att flytta dit, en ökning med 80 procent jämfört med året innan. Av dem som utvandrade från Sverige till Kina var bara omkring hälften svenskar, en stor grupp var kinesiska medborgare.

29-årige Ylva Sigurdson lämnade Sverige för Hongkong för några år sedan och bor nu i Shanghai tillsammans med sin man.

– Anledningen till att vi flyttade var att min mans jobb flyttade sin verksamhet hit, berättar Ylva Sigurdson, som själv jobbar som projektledare i Shanghai.

Hon och hennes man utesluter inte att de en dag återvänder till Sverige.

– Det finns inget definitivt beslut, vi kan tänka oss att flytta tillbaka men kan lika gärna flytta tillbaka till ett annat land i Europa. Uppfattningen om vad som är hemma förändras när man har bott här ett tag, säger Ylva Sigurdson.

Den största skillnaden mellan Sverige och Kina tycker hon är att man som svensk är van vid att man ska göra allt själv men att man i Kina låter någon annan göra många jobb.

– Här bygger allt på service-sektorn. När man har vant sig är det bekvämt men som svensk är det svårt att vänja sig vid att andra ska göra saker åt en, säger Ylva Sigurdson.

Hon säger att hon träffar på många svenskar i Shanghai och att man kan urskilja två grupper, de som flyttar för jobbets skull och dem som kommer till Kina för att söka jobb eller plugga.

– Jag var i Kina första gången 2006 och då var de flesta svenskar man träffade här för att deras företag hade flyttat hit. Nu är det fler som kommer hit för att de själva vill vara här, säger Ylva Sigurdson.

Själv blev hon förvånad över upptäckten att hon känner sig säkrare i Kina jämfört med i Sverige.

– Jag har aldrig känt mig otrygg här. Det är en helt annan kultur här, överfallsbrott existerar inte i Kina, säger Ylva Sigurdson.

Emigranterna är så många att fler svenskar lämnade förra året Sverige än på Karl-Oskars tid men den höga utvandringen ska jämföras med dagens folkmängd. Under 1887, Amerikautvandringens toppår, var utvandringen en procent av folkmängden medan den i dag når en halv procent, enligt SCB:s senaste befolkningsstatistik.

Skälen till att man flyttar är också andra.

Då tvingades folk i väg av svält och förföljelse. Nu lockas många svenskar, precis som Ylva Sigurdson och hennes man, till utlandet av jobb eller studier.

– Det är väldigt stor skillnad mellan utvandringen på 1800-talet och den vi ser i dag. Då flydde man från fattigdom och utvandrarna återvände oftast inte. Nu rör man sig fram och tillbaka över gränserna, studerar eller jobbar några år utomlands, och sedan återvänder man, säger Lena Bernhardtz på SCB till TT.

Den indiska författaren Aravind Adigas senaste roman handlar om ett höghus i Bombay.

En driftig entreprenör vill köpa ut husets invånare, riva och bygga nytt. Det nya huset har redan fått ett namn. Shanghai Confidence ska det heta. Det ska inte vara som de andra svartmögliga och flagnande Bombayhusen, utan självsäkert, blankt och modernt. Som i Kina helt enkelt. Men en av lägenhetsinnehavarna sätter sig på tvären. Han är inte intresserad av att bli utköpt.

Last Man in Tower, som boken heter, är en dråplig skildring om konflikten mellan å ena sidan behovet av att förändra och utveckla och å andra sidan alla människors rätt att säga nej.

Den indiske entreprenören önskar innerligt att han vore i Kina. Där hade han inte behövt fråga om lov och bry sig om demokratiska rättigheter. I Kina hade han med polisens hjälp kastat ut den trilskande mannen, rivit och byggt nytt.

Jag tänker på den indiska entreprenören som önskar han vore i Kina när jag sitter i en taxi på Den eviga fridens aveny i Peking och ser ut över stadens spegelblanka och stålgrå skyline. I Peking river man inte hus för hus, här tänker man större – och river hela kvarter. Många av de gamla hutongerna, det traditionella gyttret av envåningsskjul åtskilda av smala gränder, har redan jämnats med marken för att ge plats åt 50-våningshus.

I Indien skulle sådana gigantiska rivningsprojekt överklagas och stötas och blötas i olika domstolar år in och år ut. Att bygga nya vägar, strandnära hotell eller att ersätta slumskjul med hyreshus leder ofelbart till att folk överklagar bygglovet, kontaktar medierna och arrangerar protestmarscher.

I Peking sätter man upp ett plakat om att man snart ska riva – och så är det bra med det. Det hjälper inte att några husägare är skyddade enligt lag – vill de inte flytta gräver byggherrarna bort marken runt huset så att det blir omöjligt att komma in i, där det står 10 meter upp i luften, mitt på byggarbetsplatsen. Kinesiska mikrobloggare kan lura internetpolisen och i bästa fall få ut nyheten till omvärlden, men ofta är det då redan för sent.

Kina har en lång historia av kejserlig centralmakt och lydiga undersåtar, där acceptansen av de konfucianska texterna, det byråkratiska systemet och imperiets auktoritet var själva definitionen på om du kunde kalla dig kines. Indien har å andra sidan en lika lång tradition av många olika småfurstar och en mångfald när det gäller religioner, ideologier, politiska system och språk som även kungarna var tvungna att acceptera. Civilt motstånd ochgräsrotsaktivismen har också gamla anor i Indien – ett exempel är Chipkorörelsen som redan i början av 1700-talet kramade träd för att hindra att maharajan av Jodhpur högg ner dem till sitt palatsbygge.

Den rika floran av indiska gräsrotsrörelser skördar ständigt segrar mot politiker, statliga tjänstemän och multinationella företag. Många är de utvecklingsplaner som har fått revideras eller skrotas och de politiker och multinationella företag som fått tänka om på grund av indiska folkets protester.

I Kina vinner praktiskt taget alltid staten och kapitalet.

Det kanske är därför Pekings hus är så blanka, rena och hela och Bombays så svartmögelangripna och fallfärdiga, tänker jag när taxin stannar framför Himmelska fridens port där en frustrerad kinesisk man två veckor tidigare satte eld på sig själv i protest mot en dom i den kommunistpartikontrollerade domstolen.

När Indien blev självständigt och Kina kommunistiskt i slutet av fyrtiotalet var det ungefär lika illa ställt i de båda länderna – med svältkatastrofer, analfabetism och ekonomisk stagnation.

Många forskare och författare har under de drygt 60 år som gått sedan dess jämfört Kinas och Indiens utvecklingsmodeller. Jag minns särskilt Sven och Cecilia Lindqvists bok Asiatisk erfarenhet från 1964 där de ser ett fattigt Indien förlamat av religion och vidskepelse, och där förändringar tar evinnerlig tid på grund av demokratin. I Kina däremot har Mao utrotat religionen och placerat sig själv och partiet i guds ställe – och fått saker uträttade.

I Indien ser de en oberörbar toalettstäderska som beter sig som ett skyggt arbetsdjur med bortvänt ansikte, i Kina en arbetande kamrat som städar toaletten med naturlig självaktning. Mellan indisk undergivelse och kinesisk stolthet tyckte författarna att det inte var svårt att välja.

Indien led av sitt förtryckande kastsystem och sin monstruösa fattigdom, som till och med var värre än i svältkatastrofernas Kina i slutet av det misslyckade Stora språnget.

Bästa medicinen för det tidiga sextiotalets Indien, anser de, vore förändring uppifrån med hårdare nypor, lite mer kinesiska metoder helt enkelt.

Kina förblev en politiskt styrd kommandoekonomi fram till 1978, då man började bejaka kapitalismen. Indien hade en form av socialism med snåriga regleringar av det privata näringslivet, höga tullmurar och låg tillväxt som övergavs först 1991.

Båda ländernas ekonomier tog glädjeskutt i samband med liberaliseringarna.

Men vad hände sedan?

Vem vann utvecklingsracet?

Den indiska nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, skrev tidigare i år en spännande essä i The New York Review of Books där han jämför livskvalitén i dagens Kina och Indien.

Metodiskt går han igenom välfärdsstatistiken.

I Indien dör 66 av 1 000 barn innan de fyllt fem, i Kina bara 19. Inte så konstigt med tanke på att kinesiska regeringen spenderar fem gånger så mycket pengar på sjukvård som den indiska.

I Indien kan 74 procent av alla vuxna läsa och skriva, i Kina hela 94 procent. Inte så konstigt med tanke på den extremt låga kvalitén på många statliga indiska grundskolor.

I Indien är drygt 80 procent av alla flickor mellan 15 och 24 år läs- och skrivkunniga. Visst, det är enorma framsteg jämfört med för 20 år sedan, men i Kina kan praktiskt taget 100 procent av de unga kvinnorna läsa och skriva.

Amartya Sen fortsätter att rada upp jämförande välfärdssiffror, som utan undantag är nedslående för Indien och upplyftande för Kina. Till och med grannländerna Sri Lanka, Nepal och Bangladesh, alla med extremt låga BNP per capita, de senaste åren fått uppleva större förbättringar av välfärden än Indien. Det verkar alltså, menar Amartya Sen, som om Indien misslyckats med att skörda frukterna av sin extremt höga ekonomiska tillväxt, som bara övertrumfas av Kina.

Frågan är vad det är som håller Indien tillbaka?

Mitt i Peking reser sig ett besynnerligt hus, designat av en holländsk stjärnarkitekt. Det ser ut som en jättelik, kantig hästsko, eller möjligtvis ett par byxor som är ute och går för sig själv. Tower of Power brukar det kallas, eftersom det är huvudkontor för China Central Television, det vill säga Kinas statliga tv, som sänder allt från nyheter och analyser till lättsam underhållning i mängder med kanaler. Men inte i en enda av dem uttrycks politiska uppfattningar som avviker från maktens.

I Indien finns 360 oberoende tv-bolag. Fler än 200 av dem fokuserar på nyheter och samhällsprogram med tuff bevakning av den politiska makten. Några av de viktigaste avslöjande av maktmissbruk och rättsröta har gjorts av de oberoende tv-bolagen.

Indien är samtidigt världens tidningstätaste land. Majoriteten av dagstidningarna har en kritisk inställning till den sittande makten. I Kina finns bara en röst: partiets.

I Indien hålls ständigt val till allt från byråd till parlamentet. I Kina har man aldrig någonsin hållit ett demokratiskt val.

Indien har oberoende domstolar, Kina politiskt kontrollerade. Båda länderna har dödsstraff, men Kina avrättar vissa veckor fler människor än vad Indien haft ihjäl sedan man utropade självständigheten för 64 år sedan.

Kina vinner alltså välfärdskampen med råge, medan Indien överlägset tar hem kampen om demokrati, rättvisa och frihet.

Frågan är då förstås:

Är demokrati ett utvecklingshinder?

På sextio- och sjuttiotalen, när Indiens ekonomi knappt växte alls, var det många som hävdade just det. Åsikten att demokrati sätter käppar i hjulet för ekonomin låg också bakom Indira Gandhis undantagstillstånd med inskränkt av press- och yttrandefrihet under två år i mitten av sjuttiotalet.

Men, nej, demokrati är bra för utveckling, menar Amartya Sen. Det är tack vare medborgarnas gräsrotsaktivism och krav på reformer som välfärden trots allt vuxit senaste 20 åren.

Att de kinesiska ledarna med centrala diktat, och relativt lite demokratiskt tryck underifrån, lyckats minska fattigdomen, förbättra sjukvården och nästan utplåna analfabetism beror på att de varit så extremt målinriktade, menar Amartya Sen. Kina har inte lyckats tack vare brist på demokrati, utan tack vare en välfungerande och effektiv byråkrati. Och det är något helt annat.

Det handlar alltså inte om diktatur eller demokrati. Skiljelinjen går mellan en effektiv kinesisk statsapparat och en ineffektiv indisk statsapparat. Kina har en fungerande statsapparat, medan Indiens är dysfunktionell. Bestämmer sig de kinesiska ledarna för att driva igenom ett projekt, ja då blir det så.

I Indien gör politikerna i många fall så lite de bara kan, så lite att till och med indiska näringslivshöjdare numera står på barrikaderna och kräver större politiskt ingripande i samhällsbygget. Bristen på politisk vilja förstärks av en ineffektiv statsapparat som läcker pengar som ett såll läcker vatten. Rajiv Gandhi, som var premiärminister på åttiotalet, brukade säga att ”av 100 rupier som ges i anslag av regeringen når bara 15 rupier slutmottagaren”.

Man kan säga att det i Indien alltså finns en brutal nonchalans och ett strukturellt våld, närda av kastlojaliteter och svågervälde, som gör att fattiga tillåts dö i rännstenen framför ögonen på såväl politiker som den konsumerande medelklassen. När man tänker på de miljoner och åter miljoner som bor på trottoarer i de indiska storstäderna känns Kina som ett betydligt mänskligare samhälle.

Det är bara det att det är så förtvivlat tyst i Kina, medan Indien surrar av tusentals motargumenterade röster.

(Ljudillustration)

Thomas Friedman, ledarskribent på New York Times, har beskrivit Indiens utvecklingsväg som knagglig, sprucken och full av hål. De indiska fordonen kan inte köra så fort, men å andra sidan saknas stora hinder framöver. Färden kan makligt men ändå stadigt fortsätta mot framtiden.

Kinas utvecklingsväg däremot, den är bred som Eviga fridens aveny i Peking, åttafilig och med jämn slät asfalt. Här kan fordonen trampa gasen i botten. Men någonstans där framme anar man en enorm vägbubbla, där de snabbkörande fordonen brutalt kommer att kastas av vägen.

Man kan också göra en liknelse med ångmaskinen.

Från den indiska maskinen pyser det ständigt ut folkligt missnöje, och trycket inne i tanken kan hållas på rimlig nivå.

På den kinesiska maskinen finns ingen ventil där folkets vrede tillåts pysa ut.

Om kinesiska kommunistpartiet inte inför demokratiska reformer är frågan inte om, utan när trycket blir för stort.

av Per J Andersson

 

Nanjing – eller Nanking som vi kallade staden förr – är en av Kinas viktigare städer. Den är också inskriven i historien som platsen för en av 1900-talets mörkaste händelser.
Nanjing har varit huvudstad i Kina i flera omgångar och var det under mellankrigsstiden. Nanjing betyder just ”Södra huvudstaden” på kinesiska.
Det var därför japanerna ville ta staden när de invaderade 1937. Shanghai längre ut mot kusten föll under hösten och den 13 december 1937 inogs slutligen Nanjing.
Det blev starten på en av de värsta massakrerna någonsin. Cirka 300 000 kineser – civila och militär – dödades under de kommande veckorna.

Nanjing har byggt ett minnescentrum för offren och ett nytt museum öppnade i fjol. Jag var där i dag och gick därifrån djupt berörd. Det är ett museum i världsklass.
Platsen, byggnaden, arktitekturen, samlingen av fotografier och texter: allt vittnar om vad som hände under några vansinnesveckor 1937 och 1938. Minnesplatsen ligger intill en massgrav med cirka 10 000 offer. Allt är skyltat på korrekt och utförlig engelska. Och – minst lika viktigt – på japanska.
Utställningen slutar på en hoppfull ton. En vägg fylld av porträttbilder på äldre kinesiska män och kvinnor. Det är överlevande. Det gick inte att döda alla. Vittnesmålen lever vidare.

Minnesmuseumet över massakern i Nanjing.

En siffra som inte får glömmas.

De döda ligger kvar än.

Av Mats Larsson