Opiumkrigen: glömt i väst, öppet sår i Kina



Vid sitt officiella besök i Kina den 8 november 2010 blev David Cameron ombedd att avlägsna sin röda pappersvallmo på kavajslaget innan han skulle träffa den kinesiska presidenten Hu Jintao.

Britterna bär pappersvallmo på stilleståndsdagen den 11 november för att hedra dem som dog i världskrigen. Men för kineserna symboliserar vallmon något helt annat: en tid av förödmjukelse med två opiumkrig som i dag är en central del av den kinesiska historieskrivningen.

Camerons följe bestod av en delegation som hade stora förhoppningar om att sluta handelsavtal med kineserna. Incidenten med vallmon kan associeras till två andra händelser som för britterna slutade med totala fiaskon: lord Macartneys första expedition till Kina 1793 och lord Amherst andra expedition 1816.

De var stolta britter som till varje pris ville etablera diplomatiska förbindelser med kineserna, få till stånd ökad handel mellan länderna och förmå kineserna att samtidigt öppna sina hamnar för frihandel. Inför sitt möte med kejsaren blev Macartney uppmanad att iaktta kotov, som brukligt var när något sändebud fick audiens hos kejsaren. Detta innebar en total underkastelse, att gå ned på knä framför kejsaren Ch’ien-lung och dunka huvudet i marken nio gånger. Macartney vägrade och gick i stället ned på ett knä på samma sätt som han hälsade sin brittiske monark George III. Kulturkrocken var total.

Tjugotre år senare gjordes ett nytt försök av britterna att etablera en ambassad i Peking. Inte heller denna gång lyckades de uppnå sina mål. Britterna lade därefter diplomatin åt sidan och återkom till Kina med kanonbåtar. Två krig kom att utkämpas där opium blev den primära anledningen till krigen. Genom det första opiumkriget (1839–1842) lyckades Storbritannien tvinga kineserna att avträda Hongkong och öppna ett antal hamnar för handel. Britterna kunde på detta sätt fortsätta sin export av opium, en handel som kineserna hade förbjudit. Engelsmännen ville komma in på den kinesiska marknaden för att få avsättning för sina produkter, framför allt textilier i utbyte mot te och siden. Men kineserna, som i det närmaste var självförsörjande, ville inte ha några varor i utbyte utan ville endast ha betalt i silver vilket gjorde att silvret snabbt blev en bristvara i England.

Det var då som britterna började exportera opium. Britterna fick inom några år tillbaka sitt silver. Nu hade kineserna opium, men knappt något silver kvar. Det kinesiska imperiet var totalt ruinerat och försvagat, men kineserna fortsatte att obstruera mot opiuminförseln och mot det brittiska styret. Kineserna protesterade och brände dyrbara laster av opium, vilket av britterna sågs som en förevändning att inleda ett nytt krig.

Andra opiumkriget (1856–1860) slutade också med brittisk seger. Britterna ville också statuera ett exempel för att förmå kineserna att inte förstöra laster av opium. Det gällde att hitta något känsligt som fick kineserna att förstå att britterna menade allvar, den kinesiska folksjälen skulle beröras på djupet. I oktober 1860 stormade britterna, med stöd av franska trupper, det gamla sommarpalatset Yuanmingyuan som var Qingdynastins (1644–1911) sommarresidens. Ovärderliga konstskatter plundrades, förstördes, brändes under de tre dagar som vandaliseringen pågick. Lord Elgin som kommenderade skändningen har fått en gata uppkallad efter sig i Hongkong.

I samband med att kineserna i oktober 2010 höll en minneshögtid över skändningen som inträffade för 150 år sedan, skrev International Herald Tribune ett helsidesreportage om förstörelsen under rubriken ”Kina minns sina förlorade skatter”. I reportaget nämnde inte ett ord om opiumkriget. I sin nyutkomna bok The Opium war: drugs, dreams and the making of China går Julia Lovell på djupet in iden dimridå som skapats kring den brittiska exporten av opium till Kina. Det var två imperier som möttes. Det brittiska var på väg upp och kom i konflikt med en stormakt i öst. Det kinesiska imperiet, den sista dynastin, var ett imperium på fall med bristande självinsikt som inte insåg att världen höll på att genomgå en förändringsprocess av sällan tidigare skådat slag.

Lovell är inte det minsta ursäktande i sökandet efter sanningar. Hon försöker förstå den brittiska tidsandan under viktoriansk tid, som var den brittiska industriella revolutionens höjdpunkt. Detta görs på ett ganska övertygande sätt om en tid då opium av många sågs som en hälsokur som knappast kunde ha så allvarliga biverkningar.

Intressant är också att följa den parlamentariska debatten i Storbritannien där lord Palmerstone slets mellan ideologi och verklighet. Verkligheten styrdes av Ostindiska kompaniets vinstintressen. Ideologin naggades i kanten. En skamlig export av opium till Kina följdes av kristen närvaro, jesuiter, som förkunnade kristna värderingar och västerländsk ideologi. Bland opponenterna till den brittiska opiumexporten till Kina fanns liberalen William Gladstone som undrade om det funnits ett krig som varit så skamligt och orättvist som det första opiumkriget.

Den slutsats som de allra flesta skribenter i väst drar, och som även Julia Lovell drar, är att opiumkrigen bör ses som den brytpunkt som markerade början på Kinas moderna era. Detta skriver alla historieböcker i väst om, utan att göra någon analys av vilken effekt opiumet hade för Kina och hur det har påverkat Kinas syn på väst. De kunskaper väst har om dagens Kina är ytterst begränsade och många av dagens läroböcker borde bli mer analytiska och skrivas om. Kapitlet om Kina upptar normalt endast en och en halv sida i en lärobok.

De kinesiska skolböckerna är naturligtvis mycket kritiska till de två opiumkrigen och britterna utmålas mycket negativt. Britterna är å sin sida skamsna över sitt imperialistiska förflutna. Med opium, apartheid, massakrer och slavhandel i kölvattnet är det inget man vill skylta med. Men hur ska man då resonera? Det Lovell gör, är att hon går till motattack och pekar på alla de brister som finns i det kinesiska samhället. Genom att göra detta visar hon att det finns en bestående subtil schism mellan britter och kineser. De förstår helt enkelt inte varandra.

Lovell räknar upp ett antal händelser och konfliktpunkter. Hon börjar med den pakistanskfödde brittiske medborgaren Akmal Shaikh som gjorde sig skyldig till smuggling av droger i Kina. Trots att det brittiska utrikesministeriet vädjade om att han skulle släppas fri på grund av psykiska besvär, avrättades han genom en giftinjektion. Den kinesiska opinionen svarade snabbt till försvar för det groteska dödstraffet, visade ingen pardon, utan associerade saken till opiumkrigen, händelser som under inga omständigheter kunde glömmas. Denna kinesiska akilleshäl, ”opiumkrigsknappen”, utnyttjas vid minsta provokation från väst för att stärka nationalistiska känslor i landet.

Klimatmötet i Köpenhamn tas sedan upp i boken för att visa att Kina har ett diametralt motsatt synsätt jämfört med väst när det gäller miljön. Kina sägs endast fokusera på egenintressen och till egna möjligheter att utvecklas. Ytterligare exempel som lyfts fram är dissidenten Lui Xiaobo, och andra såsom Ai Weiwei som inte ges någon yttrandefrihet, liksom kinesernas svårighet att tåla kritik i frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. Lovell förefaller dela den förenklade syn som hävdats av Xiaobo, att Folkrepubliken Kina endast skulle ha kunnat genomgå en förändring om den hade koloniserats som Hongkong.

Modern kinesisk historia fokuserar på de negativa effekter som de externa krafterna har haft på Kinas moderna utveckling, men undviker på ett förslaget sätt att tala om kulturrevolutionens (1966–1976) förödande effekter och om massakern på Himmelska fridens torg sommaren 1989. Inte heller talas det om hur många miljoner kineser som dog under det stora språnget (1958–1962) som planerades som ett ekonomiskt lyft för Kina men som slutade i ett ekonomiskt kaos. Om detta vet kineserna fortfarande inget. Den svartvita retorik som finns i Kina i dag bygger på att kommunistpartiet har räddat landet från utländsk intervention. De två opiumkrigen och förstörelsen av det gamla sommarpalatset 1860 utgör stommen i den nationalism som nu har vuxit sig stark i Kina.

Kineserna är både självsäkra och patriotiska i sin attityd, men samtidigt nationellt osäkra. Självsäkra för att de har skapat en stark ekonomi. Osäkra för att de vill ha erkännanden men ingen kritik. Det är därför Nobelpris och olympiska spel är så viktiga för Kina och all kritik inom området mänskliga rättigheter så känslig.

Historieskrivningen i Kina balanserar på en skör tråd som bygger på att man på ett oproportionerligt sätt betonar vikten av opiumkrigen och drar viktiga politiska poänger av vad som hände för över 150 år sedan. Men det som bara hände för 40–50 år sedan känner inte många till. Frågan är vad Storbritannien kan göra i dag? Landet har tappat all politisk pondus och prestige och britterna försöker till varje pris hitta en formel som kan fungera i handeln med Kina.

Det som slår en är att det under de 150 år som kylan varat i den brittisk-kinesiska relationen aldrig tagits några försonande steg från Storbritannien. Den ödmjuka hållning som saknas i Lovells bok är kanske något att tänka på. Varken britterna, eller några andra, räknade med att Kina skulle hinna i kapp och dra ifrån resten av världen på så kort tid som det har gjort utan att influeras av västliga värderingar. Det enda Kina har i dag från väst är den marknadsekonomiska modellen. En modell som tydligen passar kineserna väl. Lovell, och möjligen väst, borde kanske ha haft en mer försonande ton i sina relationer till Kina. Men det är just detta som kan vara det största problemet med väst, att vi aldrig har lärt oss respektera andra kulturer. Vi har uppenbarligen inte reflekterat nog över de negativa konsekvenser som kolonialismen medfört, men Lovell tar nu ett initiativ till att göra detta i sin bok.

För oss kanske det är ett skrämmande scenario, kanske upplevs det som rent av fräckt, den dagen Kina ställer villkor på handeln. Att de inte bara talar om för britterna att ta av sig den röda vallmon från kavajslaget, eftersom den väcker tråkiga minnen, utan att kineserna också kräver att britterna lämnar tillbaka det som plundrades från det gamla sommarpalatset för 150 år sedan och nu förvaras i British Museum i London. Kolonialismen hände för länge sedan säger vi, det som hände då är redan glömt för oss, men för de stater som drabbades läker såren sakta. Vi kan inte tala om för dessa länder hur de ska förhålla sig till sin egen historieskrivning – fast det är jag inte säker på att Julia Lovell skulle hålla med mig om.

Kinas förhållande till väst präglas ännu starkt av opiumkrigen på 1800-talet. Förödmjukelsen intar en central plats också i dagens kinesiska historieskrivning. Men väst har uppenbarligen inte reflekterat nog över kolonialismens konsekvenser, skriver Per Sevastik.

 

Bakgrund

Krigen kuvade och öppnade Kina

Opiumkriget 1839–42 var det första av flera krig under 1800-talet som tvingade Kina att avträda land, öppna fler hamnar, betala krigsskadestånd och ge utlänningar rättigheter som kinesiska medborgare saknade. Som en följd av krigen tenderade Kina alltmer att uppdelas i utländska intressesfärer, skriver Nationalencyklopedin.

Britternas illegala opiumexport till Kina ledde till ett omfattande missbruk, med stora sociala och ekonomiska följder för befolkningen. I det första opiumkriget gick britterna till militärt angrepp sedan kineserna hade konfiskerat och förstört ett större parti opium.

Efter två års strider tvingades kineserna att skriva under fördraget i Nanjing 1842 som bland annat innebar förlusten av Hongkong.

I det andra opiumkriget 1856–60, även kallat Arrowkriget, deltog också Frankrike. Det ledde till ytterligare kinesiska eftergifter. Ryssland passade samtidigt på att flytta fram sina positioner i nordöstra Kina.

Fredsfördragen ledde, förutom till krigsskadestånd och landavträdelser, till att utländska diplomater fick stationeras i Peking, att missionärer fick tillträde till de inre delarna av Kina och att köpmän fick rätten att sälja opium i kinesiska hamnar. Efter ytterligare två krig, på 1880-talet mot Frankrike och på 90-talet mot Japan, miste Kina sin överhöghet över Korea och förlorade Taiwan till Japan.

 

Av: Per Sevastik är sedan 2009 gästprofessor vid Pekings universitet där han undervisar i mänskliga rättigheter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0