Amoal

Allt ljus är riktat mot Kina. Stora rubriker och helsidesreportage om kommunistpartiets framgångshistoria går att läsa i den nationella pressen i Kina. Kommunistpartiet (Communist Party of China – CPC) har fyllt 90 år. Inför firandet av 90-årsdagen, den1 juli har det skrivits mycket i de kinesiska tidningarna om partiet. Utländska tidningar har följt upp med stora reportage om ett parti som ansvarar för den näst största ekonomin i världen och som alla nationer vill ha en relation till.

Premiärminister Wen Jiabao reser land och rike runt, löser ut skuldsatta nationer, investerar, sluter vapenkontrakt, stärker banden med Afrika och ser allmänt nöjd och glad ut. Men det gör alla runt om honom också, som den engelske premiärministern David Cameron och den tyska förbundskanslern Angela Merkel som nyligen träffade Wen, samtidigt som några dissidenter släpptes i Kina. Dagen innan besöket i Ungern och Storbritannien släpptes de båda regimkritikerna Ai Weiwei och Hu Jia, en signal som är tydlig och som syftar till att få väst att lätta på det tryck som finns mot Kina när det gäller mänskliga rättigheter. I samtal med Cameron gjorde Wen också klart att han inte ville att väst skulle ”peka finger” mot Kina när det gäller mänskliga rättigheter.

CPC som började sin historiska marsch 1921 hade ursprungligen endast 13 delegater vid sin första Kongress i Shanghai och i dag är kommunistpartiet världens största parti med 80 millioner anhängare. En utveckling som många inte trodde var möjlig. Partiet fick ursprungligen stöd från det Leninledda kommunistpartiet i Moskva. Men med stöd från Moskva till trots, led inledningsvis CPC ett nederlag mot det nationalistiska och rivaliserande Chiang Kai-chek-ledda Kuomintang-partiet. Först efter att Japanerna besegrats 1937 i ett mycket blodigt krig, där minst 20 millioner kineser dödades, och efter det kinesiska inbördeskriget 1946 besegrades det regerande nationalistpartiet. Folkrepubliken utropades den 1 oktober 1949 under ledning av Mao Zedong och kommunistpartiet befäste därmed sin politiska maktställning. Förloraren Chiang Kai-check drog sig tillbaka till Taiwan.

Det är kanske svårt för oss i väst att förstå att kommunistpartiet fortfarande har en hjälte att spela på som vann den ”stora” revolutionen. Hjälten i dag heter alltjämt Mao Zedong och den revolution man fortfarande talar om, och som Mao får credit för, är att han lyckades återskapa Kinas nationella suveränitet genom att sparka ut alla kolonisatörer, som med alla tänkbara okristna metoder ville roffa åt sig av Kina. För detta är Mao fortfarande respekterad och hans porträtt förmodas därför blicka ut över Himmelska fridens torg under oöverskådlig tid. Men all tyranni och galenskap i form av kulturrevolutionen (1966-1976) har man öppet kritiserat honom för. Kampen med de ”fyras gäng” om vägen Kina skulle ta efter kulturrevolutionen blev avgörande för Kina. Deng Xiaopings (1904-1997) reformpolitik skapade vägen för det Kina som vi ser i dag. Efter kulturrevolutionen, vid mötet med den elfte centralkommittén 1978, banades vägen på allvar för Dengs politiska linje som syftade till att få igång den ekonomiska utvecklingen, medan klasskampen tonades ned. Hushållen skulle bli den viktigaste produktionsenheten samtidigt som bönderna uppmuntrades att ägna sig åt binäringar och att starta industrier på landsbygden. Folk i städerna uppmuntrades att starta eget vilket ledde till att en rad nya företag växte fram inom den starkt eftersatta servicesektorn. Statliga företag fick mer att säga till om, och utländska företag uppmuntrades att investera i Kina. Kina började öppna upp sig mot omvärlden på ett helt annat sätt än tidigare samtidigt som kinesiska studenter började studera utomlands, vilket bland annat ledde till krav på öppenhet och demokratisering. Det kinesiska samhället kom att bli alltmer öppet under 1980-talet, men det fanns gränser för hur långt öppenheten kunde gå för att den skulle tolereraras av Deng och de andra som hade det avgörande inflytandet i partiet. Studentrevolutioner under 1986 kom att ses som en borgerlig liberalisering som ledde till att Dengs tidigare skyddsling Hu Yaobang fick avgå 1987. Studentrevolutionen som utlöstes av Hus död 1989 fick stort stöd bland befolkningen på grund av utbrett missnöje med partiets politik. Men Deng valde att möta med våld genom att låta militären slå tillbaka. Massakern på Himmelska Fridens torg den 4 juni 1989 var ett faktum och tusentals människor dödades eller skadades.

Tidningarna i Kina är noggranna med att dokumentera partiets historia, men om massakern på Himmelska Fridens torg nämns det inget. Detta är en ”tyst revolution” som inte firas och påfallande i dag är att det över huvud taget inte görs någon referens till händelsen. För kommunistpartiet har massakern inte inträffat. Många i Kina vet fortfarande inte vad som hände då. Det finns i det närmaste inget skrivet material att få tag på som på ett objektivt sätt talar om vad som skedde under våren och sommaren 1989 och försöker man googla ”massakern på himmelska fridens torg” får man snabbt reda på att webbsidan inte kan visas. Det som folk vet har berättats genom muntlig tradition .

Missnöjet med partiet är utbrett i Kina. Men inte så pass utbrett att man skulle vilja byta ut det mot något annat som man inte vet vad det kan leverera. Kommunistpartiet har haft några tumultartade årtionden, men Kina har som enda nation gått igenom den finansiella krisen med en trettioårig tillväxt på i snitt 10 procent årligen, och alla vänder sig nu till Kina för att få den globala ekonomin på fötter och försöker även få Kina att bli mer delaktigt i hanteringen av globala problem. Vid partikongressen 2012 lämnar president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao sina partiuppdrag. Båda fyller 70 år och efterträds av en ny generation ledare, som kommer att få ta itu med utbredd korruption, miljöproblem och reformer inom området mänskliga rättigheter. Detta är reformer man talar om i dag och som ses som en förutsättning för att partiet ska kunna leda Kina framöver. Lyckas man med detta kommer Kina att spela en helt annan roll än det hittills gjort och förmodligen kommer det även att ha ett mycket större inflytande över den globala politiken än det någonsin tidigare har haft.

Den internationella valutafonden IMF har utsett den kinesiske ekonomen till en nyinrättad tjänst som vicedirektör tisdagen 12/7 2011, ett efterlängtat erkännande av Kinas starka ställning i den globala ekonomin.

Samma dag,  utsetts också  Vita husetsrådgivaren David Lipton  till IMFs förste vice verkställande direktör, nummer två i organisationen. Det är de första utnämningar som organisationens nya direktör Lagarde gjort sedan hon tillträdde förra veckan.





Lagarde: "Zhu Min, med erfarenheter av som nationella, internationella s beslutsfattare, utmärkt management och kommunikation, och förstår mekanismerna i fonden, jag ser fram emot hans stöd."

Zhu föddes 1952, doktor i nationalekonomi(John Hopkins University), har tjänstgjort som biträdande vice president för Bank of China, vice VD för Folkets Bank of China, och speialrådgivare till Internationella valutafondens direktör.

VOA