Amoal

Den 18-19 oktober hölls en minneshögtid över förstörelsen av det gamla sommarpalatset, som på kinesiska kallas Yuanmingyuan och som ligger nordväst om Peking. I den officiella engelsktalande kanalen CCTV 9 sändes delar av ceremonin, och budskapet som förmedlades var att man skulle ”förlåta men inte glömma”. För kineserna är förstörelsen av det gamla sommarpalatset som skedde för 150 år sedan är en central del av historieskrivningen, och detta har man en skyldighet att berätta om.



Det gamla sommarpalatset---Yuan ming yuan förre plundringen

En händelse som helt och hållet verkar ha fallit i skymundan i den västliga rapporteringen från Kina är på det sätt på vilket väst – britterna i första hand – försökte förmå kineserna att öppna sin marknad för handel. Kinesernas ovilja att bedriva handel med britterna resulterade i en skrupelfri import av opium mot de kinesiska myndigheternas vilja. Detta brott fick en förödande effekt på den kinesiska ekonomin. Kina var i detta skede i det närmaste självförsörjande, men politiskt försvagat. Kina ruinerades, socialt och ekonomiskt, men britterna däremot fick sin handel att blomstra.

Om opiuminförseln i Kina har det skrivits förvånansvärt lite i dagspressen. I den kinesiska historieskrivningen har de två opiumkrigen (det första 1839–1842 och det andra 1856–1860) däremot haft en central plats, och alla kineser känner till åren av förödmjukelse då det ”himmelska imperiet” skakades om på ett sätt som först nu ger det en möjlighet att återta sin ledande position som världsmakt.

För en västerlänning som inte kan läsa kinesiska och som inte är historiskt bevandrad, kan rundturen blad ruinerna vid det gamla Sommarpalatset förefalla svår och obegriplig. Men det är en händelse som får en att reagera och som gör särskilt intryck, och det är det brev som Victor Hugo (1802-1885) har skrivit om förstörelsen av sommarpalatset. En kopia av Hugos brev finns bevarad på en vägg i ett museum vid det gamla sommarpalatset. Hugo jämför Sommarpalatset i skönhet med Parthenon i Grekland och de Egyptiska Pyramiderna. Det innehöll konstskatter av sällan skådat slag. Det var utsmyckat med marmor, jade, guld, silver, brons och juveler.

Förövarna som plundrade palatset var med Hugos ord två banditer från Europa vid namn Frankrike och England. En av dem fyllde sina fickor, den andre fyllde sina kistor. Det som inte kunde tas förstördes och brändes.

Arm i arm återvände de segrande tillbaka till Europa. Detta är berättelsen om de två banditerna, som bör läsas i sin helhet. Vi Européer, skriver Hugo avslutningsvis, är de civiliserade och för oss är kineserna barbarer. Detta är vad civilisationen har förorsakat barbariet. Brottet anses vara en av världshistoriens värsta kulturskändningar. Av naturliga skäl undviker britter och fransmän temat, och inte heller skrivs det om detta i västlig dagspress. Väst vill gärna inte bli påmint om sitt koloniala förflutna. Det som hände då är redan glömt.

Skövlingen av sommarpalatset 1860 kommenderades av James Bruce, Lord Elgin den yngre. Lord Elgin den äldre, den yngres far, hade tidigare härjat i Grekland och tagit bland annat Parthenonfriserna, de så kallade ”Elgin Marbles”, från landet och fört dem till Storbritannien, där hälften av skatterna förlorades i haven och resterande delar såldes till British Museum.

Förstörelsen av sommarpalatset, som var Quin Dynastins (1644–1911) sommarresidens, skulle vara en kännbar bestraffningsåtgärd för att kineserna opponerade sig mot opiumsmugglingen i landet och för att de i ett tidigare skede försökte kapa en båt i Yangzefloden och förstöra dess last av opium.

Åtgärden skulle vara förnedrande och den skulle lära dem veta hut. Förstörelsen av sommarpalatset och andra kejserliga palats i Kina var en välplanerad akt som beslutats på högsta politiska nivå i England och Frankrike. Det är denna auktoriserade förstörelse som minneshögtiden i Peking handlade om.

Uppskattningsvis saknas 1,5 miljoner konstföremål och förteckningar över de saknade föremålen brändes i samband med förstörelsen. Det finna inga exakta uppgifter på hur många föremål som har förstörts och enligt statistik som Unesco tagit fram finns det dessutom omkring 1,64 miljoner konstföremål vid ungefär 200 museer i 47 länder runtom i världen.

Av och till auktioneras exklusiva föremål från sommarpalatset ut på Christie’s i Paris och Sotheby’s i London. För några år sedan kunde man läsa att Yves Saint Laurent hade blivit ny ägare till en dyrgrip från sommarpalatset och i februari 2009 auktionerades två bronsföremål på Christie’s ut för 14 miljoner euro styck.

En kommitté har nu bildats i syfte att förmå länder och museer, inte minst British museum i London, och Louvren i Paris, att återlämna de stulna konstföremålen. Kina har visat sin kapacitet genom den snabba uppbyggnaden av landets ekonomi, och möjligen lyckas man även med konstycket att få tillbaka sina konstföremål. Alla vill ju ha en ekonomisk relation till Kina. Ett återlämnade av konstföremålen skulle kunna vara den gest som Peking kanske väntar på, en billig gest för att skapa förtroendefulla relationer med Kina och möjligen skulle britterna och fransmännen också kunna rentvå sig.

Hur Kina, som i princip är tillbaka till sin dynastiska struktur, kommer att förhålla sig till väst är ännu oklart. Om inte väst förbättrar sin dialog med Kina, så att den bygger på ömsesidighet och respekt, kommer Kina inte att visa någon hänsyn till väst om dess egenintressen inte gynnas.

Det som hände för 150 år sedan är förlåtet men inte glömt och något liknande får inte ske igen.

 

När ekonomen Martin Jacques talade på ett TED Salon i London, frågade han: Hur mycket har vi i väst förståt Kina och dess fenomenala uppgång?

Han är författaren till "When China Rules the World".

Martin Jacques: Understanding the rise of China

 

You Are the Voice Performer：Geir Ronning（Finland）

Ain`t No Other Man Performer: LaGaylia Frazier（USA）

Boogie Woogie Bugle Boy Performer: Vocalettes（Sweden）

All Your Life Performer: Robert Wells (Sweden)