Världens största land är som tur är sig självt nog
Vad vill egentligen Kina? Vilka maktanspråk har världens största land och numera också världens största ekonomi (räknat i köpkraftsjusterad BNP)? Vad betyder den militära upprustningen med snart två hangarfartyg? Och hur ser man på den enorma energi- och råvarutörst som det nya välståndet ger upphov till, det vill säga hur kommer Kina att agera gentemot andra utvecklingsländer, i första hand i Afrika?
Svaren är långtifrån självklara. Det är inte heller säkert att man skulle bli klokare av att vara en fluga på väggen under mötena med de sju männen i politbyråns ständiga utskott. Där har man nog att göra med att hålla ihop sitt eget land, med demokratirörelser, korruption och spänningar mellan folkgrupper och mellan stad och landsbygd, samt med miljöfrågan och att åstadkomma en social utveckling som fyller kraven för ett modernt land.
Det stämmer också med den bild Kina velat förmedla utåt, att utrikespolitiken kommer i andra hand. Relationerna med USA och väst i allmänhet, och med Ryssland präglas av om inte vänskaplighet så av en pragmatism, att de inte får stå i vägen för de övergripande målen stabilitet och välstånd. Två undantag finns från regeln att utrikespolitik inte räknas: Taiwanfrågan ses inte som utrikespolitik och införlivandet i folkrepubliken är ett fortsatt mål. Och så Japan.
När Japan på olika sätt gjorde anspråk på Senkaku-öarna i Östkinesiska havet (Diaoyu-öarna på kinesiska) 2012, eller varje gång den japanske premiärministern Shinzo Abe besöker ett monument över japanska krigsförbrytare (Yasukuni i förfjol eller templet Koyasan Okuno-in i fjol), då väcks enorma aggressioner till liv, inte bara hos partitoppen i Peking utan över hela landet. Japanska varor bojkottas med en självklarhet som inte behöver kommenderas uppifrån.
Det är ett faktum att andra världskriget i Japan aldrig följdes av någon rättsprocess motsvarande den i Nürnberg för tyskarna, att många av de övergrepp som begicks i halva Kina och större delen av Sydostasien under åren 1937-1945 aldrig kommit till allmän kännedom och att något krigsskadestånd aldrig betalats från Japan. Professor Marie Söderberg, chef för Japaninstitutet på Handelshögskolan i Stockholm, säger att det hierarkiska politiska systemet i Japan gjorde att det inte fanns någon kollektiv skuld efter kriget likt i Tyskland. Från och med 1950-talet kunde ett demilitariserat och demokratiserat Japan gå vidare och bli en ekonomisk stormakt, sammantaget en utveckling som aldrig kunnat accepteras i Kina.
Från och 1978 och 20 år framåt, efter Deng Xiaopings ekonomiska frihetsreform, byggdes Kina upp till stor del med hjälp av japanskt bistånd, ett slags försenat krigsskadestånd som aldrig gick Kinas ära förnär då heljapanska projekt var förbjudna (Kina skulle kontrollera minst 51 procent). I slutet av 1990-talet drabbades så Japan av en finanskris och blev i sin tur beroende av det växande Kina.
Som största respektive handelspartner är Kina och Japan nu mer beroende av varandra än någonsin tidigare. En storkonflikt i området skulle vara förödande för alla de mål som man vill uppnå i båda länderna. Det finns på ytan inga som helst rationella skäl för en upptrappning, men under ytan desto fler. Därför är osvuret bäst beträffande relationen mellan de två.
Att begreppet ”Kina tar över” blivit så vanligt kan antas bero på landets storlek i kombination med den enorma varuproduktionen, men också på vad som uppfattas som intrång på den afrikanska kontinenten, att man gör investeringar i utbyte mot råvaror. Men det står alla länder fritt att göra affärer i Afrika. Och det är inte så att Kina bygger broar och vägar och skeppar hem kol, olja och metaller som betalning. Så fungerar det inte. Afrikanska råvaror säljs via råvarumarknaden som överallt annars, och där är Kina visserligen en allt större aktör.
Man kan räkna med att kommunistpartiets anspråk är och förblir att hålla ihop och utveckla Kina. Konflikter kommer att uppstå och de kommer förhoppningsvis att lösas, även vad gäller Japan.
JOHAN RUDSTRÖM
